Böckerna och världen
Matti Peltonen

I

När böcker tryckta på papper blev almänna i slutet av 1400-talet ändrade detta på hela begreppet bok. Den västerländska människans förhållande till text förändrades genomgripande. Denna förändring satte sina spår på hela livet. Skrivandet har blivit en gräns och en tröskel. Jean-Jacques Rousseau skrev i sina Bekännelser att det att han började skriva var den villfarelse, som var orsaken till alla hans senare olyckor. Jag var en förlorad man, klagade han. Claude Lévi-Strauss utvidgade på 1900-talet Rousseaus kritiska syn på skrivandet till att gälla hela världshistorien. Uppfinningen av skriften ledde till en långvarig tillbakagång i de västerländska kulturerna, påstod han i arbetet Tristes tropiques. Enligt honom anslöt sig skrif kulturens uppkomst till utvecklingen av militaristiska världsmakter, och att läskonsten senare lärdes ut till massorna endast kompletterade proletariseringen och utbredningen av den allmänna värnplikten. För Lévi-Strauss stod skrivandet så nära maktutövningen, att det självt förvandlades till ett hinder för kreativitet och demokrati.

Skrivandet var för Rousseau och Lévi-Strauss någonting oäkta och naturvidrigt.Texten var ett konstgjort supplement som berövade det ursprungliga livet dess jungfrulighet. I västerlandet är det mycket riktigt en mycket vanlig föreställning, att en väsentlig gräns i mänsklighetens historia löper mellan de skriftliga och de orala kulturerna. Föreställningen om denna gräns uppstod synbarligen under de första århundradena av den nya tiden, som en följd av konfrontationen mellan kulturerna i Europa och Nya världen. Exempelvis tidskriften Mnemosyne i Åbo skrev i början av 1800-talet mot grundandet av folkskolor. Tidningen skrev att "en bonde, om han erhåller högre bildning, upphör att vara ett oförstört naturbarn, för vilket allting framstår i ett så härligt ljus, så klart, riktigt och jämnt, så verkligt, så harmoniskt och livfullt."

Den första stora konfrontationen mellan skriftlig och oral kultur skedde i Grekland för drygt två och ett halvt årtusende sedan. Omvälvingen orsakades av det grekiska alfabetet, där bokstavstecknen inte längre, som i de äldre främreasiatiska skrifsystemen, symboliserade hela stavelser, utan där särskilda tecken för vokaler och konsonanter utvecklades. Genom detta instrument kunde talet för första gången upptecknas noggrant, och texterna kunde tydas utan hjälp av minnet. Sättet att framställa texter förändrades, kända upphovsmän till dem började uppträda och texterna bevarades nu mera permanent i ursprunglig form. De som har tänkt över denna förändring betonar ofta, alldeles som Rousseau och Lévi-Strauss, den förstelnande effekt på medvetandet som upptecknandet av någonting i form av en skriven text har. Tänkandet blir lineärt, lika direkt och linjerätt framåtskridande som skriften, påstas det. Som avspegling av medvetandet förändras språket från dynamism till staticitet, dominerat av verbet vara. Ännu på 1960-talet inspirerades den kanadensiske informationsforskaren Marshall MacLuhan av den nya orala kommunikation som radion och televisionen hade medfört till att kalla tryckerikonsten ett "kallt" medium.

II

Rousseaus och Lévi-Strauss kritik gällde strivandet generellt. Men pressen och litteraturen, som bygger på papperet och tryckeritekniken, har oftare betraktats som en förutsättning för kreativitet och frihet än som ett hinder för dessa. Det är lätt att peka på många företeelser som stöder detta. Den mest uppenbara av dessa är frågan om censuren. Genom att texten kämpade mot censuren blev den kriminell och upprorisk. Tryckalster framställdes i hemlighet eller utomlands, smugglades in och distribuerades illegalt. Censurväsendet störtades visserligen långsamt i Europa, mest permanent först under detta sekel, och naturligtvis har den offentliga förhandscensuren ersatts av andra former av censur (självcensur, intern kontroll inom organisationerna, eftercensur). I Finland avskaffades förhandscensur under fredstid 1919, men t ex. skolböckerna har granskats ända till för några få år sedan. Fallen av efterhandscensur, åtal mot författare och förläggare, har måhända varit sällsynta, men säkerligen effektiva åtgärder på grund av den stora publicitet de fått. Det är därför möjligt att spekulera över, om inte förhandscensurens omvandling till efterhandscensur i själva verket har nivellerat litteraturen.

Vid sidan av censurväsendets i själva verket rätt långsamt framskrivande omvandling kan också en annan småningom skeende process iakttas. Böcker och tidningar har småningom blivit billigare. De ligger inom räckhåll för allt flera. I detta avseende hänför sig de största förändringarna till två perioder. Dels har vi det skede då boktryckeriet blev allmänt, då man övergick från ytterst dyrbara handskrifter skrivna på pergament till böcker tryckta på papper i stora upplagor. För att förfärdiga en handskrift av den Gutenbergska bibelns format (340 blad i storleken 42 x 62 cm) hade exempelvis hehövts skinn av 170 får. Förändringen skedde dock verkligen långsamt. Detta illustreras av en uppgift som gäller Finland. Enligt en rundfrågning som företogs av prästerskapet på 1830-talet hade bara en knapp tredjedel avhushållen en egen Bibel eller NyaTestamentet. Den andra förändringen inträffade under 1800-talet. Den ekonomiska basen för tidningspressen förändrades, då det permanent blev brukligt att publicera annonser. Denna utvidgning av finansieringen och övergången till träfiberbaserat billigare tryckpapper gjorde tidningarna till en daglig nyttighet. De tidigare billiga småskrifterna var små också till formatet. Detta innebar att de antingen var almanackor, religiösa småskrifter eller korta praktiska handledningar. Om man ville erbjuda en vidare läsekrets ett större skönlitterärt verk, förkortades och redigerades det så att det motsvarade det förmodade mottagandet hos den antagna läsekretsen. Den franske historikern Roger Chartier har systematiskt utforskat denna utgivning av billiga "pocketböcker" under l600- och 1700-talet. Enligt honom delades texten i kortare stycken, ofta på ett alldeles godtyckligt och för läsförståelsen störande sätt. Svåra ord utmönstrades och texten gallrades. Vågade och betänkliga avsnitt ströks. Ibland kunde bokens hela intrig ställas på huvudet för att censuren inte skulle komma åt att omintetgöra en god affär.

Den tredje stora förändring som boktryckarkonsten förde med sig sammanhängde med språket. Tidigare hade den kundkrets som gav avsättning för böcker utgjorts av en geografiskt och kulturellt heterogen elit, huvadsakligen universitetsfolket och prästerskapets högre skikt i olika städer i Europa. De bildade var vad utbildningen och språkkunskaperna beträffade en homogen grupp, som kunde nås med latinska texter. Den nya bokförlagsverksamhet som byggde på boktryckeriet strävade efter en vidare läsekrets. Därför började man så småningom trycka böcker på folkspråken. Bokägarnas och bokläsarnas sociala spektrum vidgades. Boktryckarkonsten och förläggarnas behov av att närma sig bredare folklager medverkade väsentligt till nationalspråkens bevarande och utveckling. Mycket ofta har denna utvecklingsriktning endast tillskrivits ett positivt värde. Utvecklingen trängde dock undan de språk som inte förvandlades till skriftspråk.

Då Lévi-Strauss kritiserade skrivkonsten för att bekläda rollen som maktens dräng ville han betona även de skriftlösa kulturernas förmåga att utvecklas och vara innovativa. I polemiskt syfte underströk han att människosläktet har gjort sina största uppfinningar utan skrivkonstens hjälp - jordbroket, boskapsskötseln och de viktigaste hantverksfärdigheterna var inte avhängiga av skriften. Denna erinran var säkerligen befogad 1955, eftersom läs- och skrivkonsten då mycket ensidigt upplevdes som ett instrument för framsteg, som tycktes hålla på att förvandlas till ett mål i sig. FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) tog 1945 som sitt mål att avskaffa analfabetismen. För de följande årtiondena, 1950- och 1960-talet har man räknat ihop att det organiserades läskunnighetskampanjer av åtminstone 100 olika regeringar. Läskunnigheten började då inom samhällsvetenskaperna betraktas som ett slags tröskel för utvecklingsprocesscn. Många forskare började fundera - och funderar alltjämt - över vilken nivå på läs- och skrivkunnigheten som är ett tillräckligt och nödvändigt villkor för uppkomsten av ett modernt industriellt samhälle. Ekonomerna fastslog tröskeln 40 procent om det gällde att inleda en industriell utveckling. Vissa socialhistoriker såg i sin tur 50 procents läskunnighet som en förutsättning för en revolutionär utveckling: den puritanska omvälvningen i England på 1600-talet, franska revolutionen 1789 och den ryska 1917 hade det gemensamt att den allmänna läskunnigheten (hos män) hade överskridit nivån 50 procent. Läs- och skrivkonsten gör människan kreativ och kritisk, tänkte man sig på det jäsande 60- talet. Skriften är inte något främmande omänskligt bihang, utan ett instrument för människans självförverkligande och för att uppnå kreativitet och demokrati. Även den första konfrontationen mellan det orala och det skriftliga i Grekland fick en tolkning som betonade förändringens positiva sidor. Eric Havelock påminde om att ett samhälle som domineras av oralitet fjättrar talet på ett helt annat sätt än en litterat kultur: oralitetens villkor och roll är mycket olikartade i olika miljöer. En oralt producerad "texts" slagkraft och metoder fjättras av att texten även är ett "magasin", den produceras för nyanvändning. Därför bands och förstyvades språket och tänkandet av metoderna som avsåg att underlätta memoreringen.

Det västerländska tänkandet domineras av ett ambivalent förhållande till skriven text. En romantiserande inställning till det förflutna betonar att en tryckt text förstör talets äkthet, dess demokratiska kraft, omedelbarhet och skapande effekt. Å andra sidan är skrivandet en förutsättning för rationalitet. En text som har nedtecknats i skrift är genomgången, granskad, logisk och hel. Då ses skrivandet lätt endast som ett instrument, ett neutralt hjälpmedel för tänkandet.

III

I Västeuropa var läskunnigheten tämligen allmän redan i slutet av 1700-talet. Läsarna bildade en aktiv grupp, som genom sin verksamhet påverkade böckernas värld att motsvara gruppens behov. I den tyska historieforskningen har människornas inställning till böcker under senare hälften av 1700-talet karakteriserats med orden Lesewut och Lesesucht (läslust). Rolf Engelsing har hävdat att det då inträffade ett slags "läsrevolution'. Tidigare hade den förhärskande läsningen varit intensiv, koncentrerad och ofta repeterad. Den hade varit inriktad på några få böcker (almanackan, bibeln) och ofta ägt rum som högläsning i sällskap. Från detta övergick man till en extensiv, mångsidig och skiftande läsning, som bestod i att man ständigt slukade ny text. Samma företeelse har konstaterats också beträffande läsvanorna i Förenta staterna.

Läsivern gav på 1700-talet upphov till läsesällskap, läsesalar och offentliga lånebibliotek. Givetvis hade böcker alltid lånats, och även bibliotek hade funnits tidigare. Sådana hade upprätthållits av universiteten, kyrkan och religiösa organisationer, ibland ocksa av den offentliga makten och av förmögna privatpersoner. Rätten att använda dem var förbehållen endast få och utvalda forskare och "lirterära kretsar", öppethållningstiderna var korta och oregelbundna. På 1700-talet urvecklades biblioteksidén i mera demokratisk riktning. Medelklassen kände sig främmande för de höga litterära sällskapen och trivdes bättre i de av bokhandlarna grundade läsesällskapen (cabinet de lecture, Lesegesellschaft). Läsesällskapen bekostade sin verksamhet med anslutningsavgifter och årsavgifter för medlemmarna. Med de medel som flöt in på detta sätt anskaffades nya böcker, tidskrifter och tidningar för att tillfredsställa läslusten. Avgifterna höll också stadens lägre skikt, hantverkare, detaljhandlare och tjänstefolk, på avstånd. I Finland grundades de första läsesällskapen alldeles under de sista åren av 1700-talet. Man vet att elva läsesällskap hade fungerat i vårt land fram till år 1830. (1)

Till en början var bokutlåning öppen för alla en anspåkslös verksamhet. Bokhandlarna i Paris inledde på 1600-talet låneverksamhet för allmänheten. Den som ville kunde mot en avgiff få låna pamfletter och nyhetsblad inne i eller utanför affären. Under nästa sekel fanns det redan hundratals bokuthyrare i Paris. Avgiften bestod i allmänhet av en bestämd summa per dag, men de böcker som var mest i ropet kunde hyras per timme. Om en ny trycksak hade ett stort sidantal, kunde det hända att den i bokhandeln delades upp i flera delar. Dessa fördelades på flera hugade läsare.

Den ökande läslusten väckte också oro. En viss J.G.Heinzmann påstod i en småskrift 1795 att ett överdrivet läsande "gjorde en utsatt för förkylning, huvudvärk och ögonförsvagning, orsakade heta svallningar, gikt, blodflöde, astma, svimning, matsmältningsbesvär, tarmförstoppning, nervositet, migrän, epilepsi, hypokondri och melankoli". Läsning lämpade sig inte för alla.

Översättning Dag Lindberg

Artikelförfattaren är politices doktor, docent, t.f biträdande professor
vid ekonomisk- och socialhistoriska institutionen vid Helsingfors universitet

Noter

(1) Enligt en undersökning av Yrjö Nurmio (1947) hade läsesällskap fram till år 1830 fungerat på följande orter Vasa, Åbo, Helsingfors, Gamlakarleby, Torneå, Viborg, Borgå, Nykarleby, Brahestad, Uleåborg, Tavastehus och Leppävirta.

Litteratur

Eisenstein, Elizabeth L.:

The Printing Revolution in Early Modern Europe. Cambridge University Press 1983.

Darnton, Robert:

History of Reading. Peter Burke (red.) New Perspectives on Historical Writing. Polity 1991, 140-167.

Chartier, Roger:

The Cultural Uses of Print in Early Modern France. Princeton University Press 1987.

Febvre, Lucien & Henri-Jean martin:

The Coming oft he Book.The Impact of Printing 1450-1800.Verso 1976 (originalarbetet 1958).

Havelock, Eric A.:

The Muse Learns to Write. Reflections on Orality and Literacy from Antiquity to the Present. Yale University Press 1986.

Houston, R A.:

Literacy in Early Modern Europe. Culture & Education 1500-1800. Longman 1988.

Lévi-Strauss, Claude:

Tristes Tropiques. Washington Square Press 1973 (originalarbetet 1955).

Nurmio, Yrjö:

Maamme lukuseuroista ja niiden kirjastoista 1700-luvun lopulla ja 1800-luvun alkupuoliskolla. Historiallinen Aikakauskirja 1947, 1-47.

Peltonen, Matti:

Matala katse. Kirjoituksia mentaliteettien historiasta. Hanki ja Jää 1992.

Raassina, Anne:

Lukutaito ja kehitysstrategiat. Kolme vuosikymmentä. Unescon lukutaitopolitiikkaa. Jyväskylän yliopisto. Nykykulttuurin tutkimusyksikkö 19, 1990.

Rousseau, Jean-Jacques:

Tunnustuksia. Valikoima otteita. Övers. till finska av Edwin Hagfors. Gummerus 1965.

Festskriftens huvudsidan
Festskriftens innehållsförteckning